Mi@

Ja då är ett helt nytt år här; ett oskrivet blad som man kan vända sida på dag för dag. Visst är det spännande på nåt vis? Man har ingen aning om vad detta år har att erbjuda och vilka plus och minus man kommer att stöta på. Visst är det konstigt att man aldrig tycker att nånting händer i sitt liv, men när ett helt år har gått och man sitter där och tänker på dom där 365 dagarna som har passerat så inser man att massor har hänt, fast man liksom inte tänkte på det bara!

Vardagen lunkar på i sin gilla gång, som vi säger. Men visst är vardagen också härlig :) Trots att vi drömmer om massa resor, sol och värme, kärlek, drömprinsen och allt det där, så är det ändå vardagen vi gillar på nåt sätt.

På nyårsaftonen firade jag och Anders sex år tillsammans. My god, VAR har dessa underbara år tagit vägen?
Jag skulle precis fylla 40 och jag hade träffat Anders bara nån vecka innan av en ren slump, kan man säga. På min födelsedag kom det ett blombud med sju vackra röda rosor och min mamma sa: "Åh vilken man Mia! Honom måste du ha!" :)

Ödet är intressant om man nu tror på det och det gör jag. Det var en gång en vis spåkvinna som sa till mig:
"Om några år kommer du att träffa den stora kärleken, men jag ser inte riktigt på vilket sätt ni träffas - det är lite luddigt. Han kommer att vara ljus, några år äldre än dig och han kommer att vara född i ett vattentecken. Han bor inte i samma stad som du, men inte så långt bort. Du kommer att flytta dit en vacker dag. Han jobbar med nån slags information, pratar mycket i sitt jobb och är ofta på resande fot. Han har två st kvinnor i sin närhet som står honom nära."


Nu kan jag ju se att allt stämmer. Just då, när jag satt där hos den där spåkvinnan, så var allting hon sa, så väldigt fjärran långt bort även om hon sa mycket som faktiskt stämde i mitt liv. Lite läskigt faktiskt....Men så, cirka fyra år efter den där spådomen så slog den in. Det var då Anders klev in i mitt liv och i mitt hjärta och blev den där pusselbiten som jag så länge hade letat efter fast jag inte visste om det själv.

Check it out: Han är blond, han är tio år äldre än jag, han är född i fiskarnas tecken, han bor i Rättvik och jag bodde, vid den tiden, i Borlänge, han jobbade inom SVT - Packat & Klart, han bodde tillsammans med sin dotter i sitt föräldrarhem som hans mamma och pappa byggt och mamman och dottern var således alltid i Anders närhet.
Och nu bor jag också i det huset som Anders´ föräldrar byggde 1960. Jag flytttade hit för drygt 4,5 år sedan.

Ödet?

Och i somras blev jag Anders´ hustru :)  vilket en annan spåkvinna förutspådde förra hösten 2010. Ok, hon såg inte exakt att det var jag som skulle gifta mig, men hon såg ett bröllop i den närmaste kretsen där jag skulle vara en central person.

Ödet?

Ibland tror jag att allt har en mening och att allt som blir liksom blir av en anledning även om det kan vara en tråkig och negativ händelse. I slutändan när man blickar tillbaka och får perspektiv så blir det oftast något bra.


Min stora kärlek hittade mig till slut

Nu, sex år senare så ska jag till och fylla 46 (!) år och det är faktiskt imorgon. Även om jag älskar mitt liv just nu så känns det inte alls kul att fylla så mycket, det låter så himla tantigt att fylla 46. Nu är jag liksom närmare 50 och det verkar ju inte riktigt klokt! Det är kanske därför krämporna har börjat komma (?) Är ju liksom lite "invadlido" sen vi kom hem från London, det vill säga sedan drygt tre veckor sen. Dagen efter ankomsten hem fick jag helt plötsligt, utan förvarning, jätteont i "rumpan" höften och benet på höger sida. "Typiskt ischias" sa alla. Redig som jag är så kontaktade jag ganska direkt en kiropraktor som jag hoppades skulle göra underverk. Jag tänkte: Lite tryck här och där och lite knak och brak i denna (snart 46-åriga) kropp, måste ju göra skillnad och ta bort den här förbaskade värken som jag har.
Men, efter första behandlingen blev jag inte alls bättre, fick nästan ondare, så dagen före julafton besökte jag honom igen och då fick jag ligga på den där britsen i nästan en hel timme och han vände och vred på mig, jag fick ligga på mage, på rygg och på höger sida och på vänster sida och sen på mage igen. Och det knäckte och bräckte i både nacke, rygg och höfter. Nu så, tänkte jag, NU måste jag ju bli bättre för nu har jag också betalat hela tusen kronor - en fin julklapp till mig själv -  fick jag ju lov att intala mig själv eftersom det inte kändes HELT kul att slänga ut 1000 pix innan jul.
Men nu sitter jag här två veckor senare och har fortfarande ont....och är jättefattig....och jag kan bara säga BLÄ för smärta!!!

Igår satte zumban igång igen och vem kunde INTE var med?? Jo, den blivande instruktören Mia Rosén förstås!

Nä, jag får nog ta och inleda mitt 46:e med att uppsöka vårdcentralen och se om dom kan reda ut vad jag har för åkomma, kanske är det diskbråck. Det tror Anders att det kan vara....och DET låter ju jättekuligt liksom....NOT!!



Kan det möjligtvis bli bättre om "nån", typ den äkta mannen, pussar jätte jätte jättemycket på den onda rumpan?? Det borde väl ändå vara en äktenskaplig plikt *fniss*

Nä, nu har alla orden runnit ur mig som jag ville skriva idag, och mörkret har åter lagt sig utanför denna trettondag. Dammsugarn ljuder i bakgrunden och imorgon fyller jag år :) och jag tror att det här året kommer att bli jättebra FAST jag just nu har lite ont i rumpan!

Ciao, M